Prolog

Svensk version av den godkända engelska prologen, nyskriven på svenska utifrån scenens förlopp. 2026-10-19: slutet förlängt som i den engelska (alternativ B) — hon söker och hittar.

Det fanns ingenting där, inte ens mörker, för mörker hade ändå varit något. Tomheten hade varken färg, kanter eller golv, och såvitt hon kunde förstå tog den aldrig slut. Hon kunde inte veta om tiden gick, även om hon ofta tyckte sig känna den nöta på henne, långsamt och jämnt. Hon hade ingenting att mäta den mot, och den känslan litade hon inte längre på.

Ibland hördes skrik. De ekade genom tomheten fast där inte fanns något som kunde ge eko, och hon hade sedan länge slutat skilja de andras skrik från sina egna. Någon gång anade hon en närvaro alldeles intill sig, men innan hon hann sträcka sig efter den var den borta, och till sist lät hon bli att försöka.

Hatet var det enda hon hade kvar. Det behövde inget utrymme, men det behövde någonstans att ta vägen, och här fanns inte ens ett ansikte att rikta det mot. Hon höll det inom sig tills det inte gick längre, och när det till slut bröt fram vände hon det mot det enda som fanns, mot sig själv. Hon hade inga händer att slita med, och hatet gled av henne utan att fästa, sjönk tillbaka och växte sig starkt igen. Så hade det hållit på fler gånger än det funnits dagar i världen, och så skulle det hålla på.

Tills något lättade. En tyngd som hade legat på henne så länge att hon aldrig märkt den släppte plötsligt, och tomheten darrade till. Hon hade inte vetat att den kunde göra så. När den darrade igen kom det från ett bestämt håll.

För första gången fanns det ett var.

Hon var redan på väg dit innan hon visste ordet av. Allt hat hon samlat på sig reste sig på en gång och drog åt samma håll, och hon lät det dra henne med sig. Medan hon for fram dök färger upp, eller minnen av färger, något rött hon saknade ord för och något blått som en gång hade funnits överallt, och de var borta innan hon hann gripa dem. Hon var blind och störtade ändå framåt, rakt mot det enda i tomheten som inte var tomt.

Hon slog in i det.

Det var hårt och kallt, och det gav inte efter. Hon hade inte rört vid något sedan hon förvisades hit, och nu rann hatet ur henne, in i det hårda, och kom aldrig tillbaka. Inget hon kunde minnas hade känts så skönt. Hon tog sats och slog igen, och igen.

Snart kom de andra också, de som hon förut bara hade anat, och den här gången försvann de inte. De kastade sig mot samma ställe från alla sidor. Den som kom i vägen slet hon sönder, och hon slukade det som blev över innan hon gav sig på muren igen. Den skakade, skakade hårdare, och så sprack den. Ljudet kom utifrån, det var hon säker på, ett torrt knak som när isen brister på en sjö, och det gick genom hela henne. Hon ville höra det en gång till. Hon drev in allt hon hade i sprickan, och muren gav vika med en smäll som var ännu högre och ännu ljuvligare än den första. Plötsligt var hon igenom, och hon föll.

Kylan mötte henne, och den var underbar. Den slöt sig om henne och visade henne var hon tog slut. Under henne välvde sig jorden, mörk och väldig, och över nattsidan låg ljuset utstrött, i pärlband längs vägarna, samlat i dalarna och allt glesare upp mot bergen. Det gjorde ont att se på, och hon kunde inte slita blicken därifrån. Allt det där hade människorna byggt medan hon var borta.

I glimtar mindes hon att hon en gång hade stått vid en gräns och sett dem gå förbi, varma, på väg någonstans dit hon inte fick följa med. Sedan var minnet borta igen.

Runt henne föll de andra som strimmor genom svärtan och gled allt längre isär, och några var redan för långt bort för att synas. Hon brydde sig inte om vilka de var.

Lukterna nådde henne innan hon kunde urskilja något där nere: våt jord efter en vattenspridare, nyklippt gräs, avgaser, apelsiner som låg och mjuknade under ett träd. Varje lukt trängde djupare in i henne än den förra. Ur asfalten steg värmen från en dag hon inte hade varit med om, och under alltihop surrade de, miljoner som pratade och andades, som en bikupa utan lock.

Hon hatade surret. Hon hatade verandalampan längst in i återvändsgränden och nattfjärilarna som virvlade kring den, hunden som sov på den varma uppfarten och sprattlade med tassarna i drömmen, bilen som rullade förbi med nedvevade rutor och kvinnan som skrattade där inne. Alltihop hatade hon, och alltihop ville hon ha, och de hade haft det hela tiden.

Hon började lösas upp. Här ute fanns ingenting som kunde hålla ihop henne, luften rann genom henne som vatten genom ett nät, och för varje stund fanns det mindre kvar av henne.

Hon behövde en väg in, någon av dem som hade spruckit så djupt att det ännu inte hunnit läka.

Så gott det gick slutade hon kämpa emot fallet och vände sig nedåt, mot all värmen och allt bruset. Någonstans bland miljonerna höll någon på att gå sönder. Hon lyssnade.

Där. Svagt, under allt det andra, gav något vika.

Hon släppte taget och föll mot det.